världens val

november 29, 2008

Jag blir så arg!
Arg på människor som tror att de är bäst, människor som har hjärtat på fel ställe, människor som inte tänker innan de säger något. Idag, för att göra en komplicerad historia enkel, så var det en av undersköterskorna på min avdelning som totalstruntade i en patient och skrek åt henne. Gentleman? Knappast.

När jag sedan väntade på bussen hem vid Kungsportsplatsen så var det några ungdomar som stod och skrek i megafon hur glada de var över att homoäktenskap ska vara lagligt och hur bra det var.
alla ni som är bögar klappar nu! alla ni som är bögar klappar nu!
Jag blir så ledsen.

Varför räcker det inte med borgerlig vigsel?
Det kan tyckas konstigt att vi kristna inte vill att denna lag ska genomföras, men bibeln är inte positiv till homosexuella äktenskap/relationer och om man nu har valt det levnadssättet så får man väl stå sitt kast.
Lika mycket jämställdhet som det nu blir om homosexuella kommer få gifta sig i kyrkan, lika mycket rätt har väl kyrkan att avstå från att viga homosexuella? Kyrkan är en fri rörelse och har i dagens samhälle absolut ingen påverkan eller respekt från samhället (vilket den hade förr i tiden) så varför ska regeringen bestämma över den? Nog för att vi kristna skulle vilja att kyrkan fick höras och synas mer, och att människor skulle vara intresserade av den, men just nu känns det bara som att regeringen försöker göra allt för att få den ännu mindre med mera. Eller är det bara jag som tycker så här?
Nej, jag tror faktiskt inte det.. Jag tycker egentligen inte att det är jämställdheten som är problemet, för eftersom att man i Sverige får och kan vara öppet homosexuell så är det ju redan jämställt på ett sätt. Men det här med att vilja gifta sig i kyrkan, det känns som att ni i regeringen vill få den lagen igenom ”bara för att”. Tror ärligt inte att homosexuella känner sig mindre värda för att de inte får gifta sig i kyrkan, för de tror ju ändå inte på vad som står i bibeln (lever i alla fall inte efter det). Så varför vilja något så mycket som man inte tror/lever för? Det är egentligen inte själva homosexualiteten i sig jag tycker illa om, för alla har rätt att älska vem man vill, om det så är en av samma kön eller ej.
Men just att vilja få välsignelse från Gud, som de tydligen (inte?) tror på, eftersom att homosexuella inte lever efter vad bibeln säger. Det kan låta sjukt att man ska leva efter vad en bok säger, men vi kristna tror ändå att det är det som är rätt. Visst att Gud älskar alla precis så som vi är, men han älskar inte allt vi gör (ex. går in i äktenskap/förhållande med personer av samma kön för vi är inte skapta till att leva så).

Jag personligen tror inte att Gud skapar oss till något han inte vill att vi ska vara, därför tror jag faktiskt inte att man föds till att ha en homosexuell läggning. Men det är bara vad jag tror! Som jag skrev innan; varför vill homosexuella ens ha Guds välsignelse när de själva inte tror/lever efter bibeln? Låt de gifta sig borgerligt om de nu så gärna vill det, men inte i kyrkan. Kyrkan är Guds hus, och Gud vill inte att vi ska leva som homosexuella.

Allt gott /N.

Annonser

konstiga saker

november 27, 2008

Tänkte att det kanske var bra att presentera sig först, så: Hej, jag heter Nadia och är 16 år.Jag spelar piano och sjunger, annars är jag nog rätt nöjd med att vara ensam.

Nu orkar jag inte presentera mig mer så nu börjar jag blogga om det jag hade tänkt; val.

Igår när jag skulle åka in till stan kl 05.45 så satte jag mig brevid en man. Han var typ i 40-års åldern och såg snäll ut. När jag efter en stund såg att min buss kom bakom den jag satt på så frågade jag snällt: Ursäkta, är det här 58 eller 59:an? Han: 58:an, och såg snäll ut. Jag satt kvar och funderade på varför 58:an då kom bakom oss men gjorde inget åt saken.

Efter en liten stund så ropade chaufören ut i högtalarna: God morgon! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt men ni måste byta buss till den som är bakom för detta är fel buss.

Alla, lite smått besvärade, reste sig och gick över till den andra bussen. Jag satte mig på samma säte som jag hade suttit på i förra bussen, och likaså mannen som satt brevid mig.

Han skrattade lite och log mot mig, jag sa ingenting utan lutade mig tillbaka och blundade.

Efter ett litet tag så kände jag att någon kollade på mig, du vet en sån där obehaglig känsla. Så jag vände mig försiktigt om och såg mannen, som satt brevid mig. Han granskade mig uppifrån och ner och log ett äckligt leende. Jag började känna obehag och när jag förde blicken aningen neråt, så insåg jag vad han höll på med. Han, som det så fint heter, onanerade. Han satt och kollade på mig och onanerade!

Jag, som i vanliga fall är väldigt försiktig med främmande män och att kolla andra i ögonen, fick lite smått panik. Det var en hållplats kvar tills jag skulle gå av men det kändes som en evighet.

Mina ben var tunga som cement och tankarna började snurra i mitt huvud. Skulle han följa efter mig? Skulle han spruta sitt äckliga klet på mig? Skulle han ta på mig? Vad skulle jag göra?

I sista sekund sprang jag av bussen för att förhindra att han skulle kunna springa efter. Jag gömde mig bland resten av folket runt omkring och gick med raska steg in på centralen, där jag satte mig på en bänk. Ensam, rädd och äcklad.

Centralen var näst intill folktom så när som på den somaliska mannen, en mörkhyad tjej som satt på bänken bakom mig jag själv.

Mitt i allt mitt funderande så väcktes jag upp ut dvalan när jag hörde den mörka mansrösten. Den kom någonstans från höger, jag skruvade lätt på mig och såg mannen som hade sökt kontakt med tjejen bakom mig.

– Excuse me… Hello, I’m from Africa and today I have to make a decision. You know, I’m from Somalia. Either I have to go back there and be tormented, or I can stay and hide here in Sweden. What do you think is the best?

– Oh, sorry, I don’t know…

– You don’t know? Well, thank you, and good luck then!

Mannen, som gick klädd i smutsiga, trasiga kläder såg snäll ut. En tanke gick till smörgåsen jag hade i väskan. Den goda, saftiga dubbelmackan gjord på Hönökaka. Han behövde den mer än mig. Jag tog tag i den, klämde lite och skulle precis vända mig om och erbjuda honom den, när jantelagen slog till mig i huvudet. Denna eviga jantelag.

Klockan hade hunnit bli 06.10 och det var dags att gå ut i den bitande kylan än en gång, med ett äcklat, tungt sinne. Spårvagnen kom och jag åkte iväg. Jag somnade och flög i väg till drömmarnas värld…

Nästa Lackarebäck!

Jag vaknade upp och klev av spårvagnen, förvirrad och trött.

Ännu en gång skulle solen gå upp över staden Göteborg.