He made me glad

mars 11, 2009

Åh, vilken underbar och solig dag det har varit här i Göteborg idag! Helt fantastiskt, det till och med LUKTAR vår!

Hade teckenspråksprov sista lektionen, var sjukt nervös och kunde långt ifrån alla ord men min lärare tyckte jag hade väldigt bra mimik och att jag gjorde så gott jag kunde så fick VG+ :)

Nu doftar det inte bara vår här, utan även pappas suveräna pannkakor! Fattar inte hur han gör, för han får de alltid så sjukt perfekta och jättegoda. Säkert ett hemligt, engelskt knep. Fast han använder ju i och för sig samma smet som när jag gör.. äsch, jag vet inte..

Nu sitter jag i allafall och försöker skriva klart min cancerinlämning, vore skönt om jag blev klar idag efter som att jag ska gå på releasekonsert med Michael Johnson Band imorgon :)

Just det, fick ett jättefint vykort från en kompis som är i Kina också, det gjorde min dag ännu bättre! :D Han kommer inte hem förrän i maj/juni och han åkte i januari.. suck..

Har ni förresten följt gårdagens uppmaning? Bäst för er! haha..

Allt gott /N.

Är jag ämnad för det här?

februari 18, 2009

Ibland så undrar jag om jag verkligen är lämpad för att bo i storstan. Inte det att jag inte trivs, men på något sätt känns det som att jag sticker ut.

Detta kan låta som skryt eller att jag överdriver men det gör jag inte! Det handlar om hur jag klär mig och vilka blickar jag får. Blickar från killar/män.

De dagarna jag har på mig strumpbyxor och tunika/stor t-shirt (som inte visar rumpan!) så räcker det med att jag går över gatan utanför mitt hus så vänder sig killarna/männen som åker förbi i bilarna och kollar på mig.

Jag har jackan knäppt och svarta strumpbyxor, visar egentligen inte särskilt mycket, men det kanske räcker för att killar ska vända sig om och stirra?

Så idag så hade jag på mig jeans, stor skjorta, jacka och halsduk. Visade inte en enda millimeter av kroppen, förutom ansiktet då. Men vad tror ni händer? Killarna som åker förbi vänder sig om och kollar!

Och sen på bussen så stod jag i mitten vid ”dragspelet”, och snett bredvid mig, i sätena, så satt det två män som stirrade konstant! Hela vägen från hållplatsen jag gick på tills när jag gick av. Varför?

Jag kollade bort från de, men så fort jag bara gav de en liten blick för att se om de fortfarande stirrade, så log de ett sliskigt, obehagligt leende. Sen började de prata med varandra, men höll fortfarande alla fyra ögonen på mig.

Jag kanske överreagerar, men det var så obehagligt att jag började gråta. Visst, inte stora krokodiltårar men det var fortfarande tårar som bildades av rädsla.

Nåja, jag klarade mig helskinande men med en liten fundering på vad jag gör för fel för att alla lägger märke till mig. Klär mig utmanande gör jag inte, sminkar mig inte, visar inte mina små mandariner eller något annat utmärkande. Är det för att alla tycker jag klär mig konstigt som de stirrar?

Någon som har någon teori så tar jag tacksamt emot dessa!

Glid i frid /N.

Om blickar kunde..

januari 30, 2009

Varför kollar skolans snyggaste kille på mig? Varför ler skolans snyggaste kille åt mig? Varför blir skolans snyggaste kille ledsen när jag inte hälsar på honom?

Varför pratar skolans snyggaste kille överhuvudtaget med mig!?

Jag, en konstig 16-åring som inte hinner duscha på grund av allt skolarbete. Jag, en konstig 16-åring som inte ska raka sig under armarna på två veckor för att se vem som får längst hår.

Jag som har finnar mest hela tiden och har väldigt lätt för att svettas.

Varför just jag?

Visserligen så skadar han mig inte med sina underbara blickar.. det känns mest bara väldigt.. romantiskt?

Äsch, inte vet jag! Han går i trean, är världens mattesnille och ser så sjukt bra ut!! gah..

Han och jag, vi flörtar i hemlighet.

konstiga saker

november 27, 2008

Tänkte att det kanske var bra att presentera sig först, så: Hej, jag heter Nadia och är 16 år.Jag spelar piano och sjunger, annars är jag nog rätt nöjd med att vara ensam.

Nu orkar jag inte presentera mig mer så nu börjar jag blogga om det jag hade tänkt; val.

Igår när jag skulle åka in till stan kl 05.45 så satte jag mig brevid en man. Han var typ i 40-års åldern och såg snäll ut. När jag efter en stund såg att min buss kom bakom den jag satt på så frågade jag snällt: Ursäkta, är det här 58 eller 59:an? Han: 58:an, och såg snäll ut. Jag satt kvar och funderade på varför 58:an då kom bakom oss men gjorde inget åt saken.

Efter en liten stund så ropade chaufören ut i högtalarna: God morgon! Jag ber så hemskt mycket om ursäkt men ni måste byta buss till den som är bakom för detta är fel buss.

Alla, lite smått besvärade, reste sig och gick över till den andra bussen. Jag satte mig på samma säte som jag hade suttit på i förra bussen, och likaså mannen som satt brevid mig.

Han skrattade lite och log mot mig, jag sa ingenting utan lutade mig tillbaka och blundade.

Efter ett litet tag så kände jag att någon kollade på mig, du vet en sån där obehaglig känsla. Så jag vände mig försiktigt om och såg mannen, som satt brevid mig. Han granskade mig uppifrån och ner och log ett äckligt leende. Jag började känna obehag och när jag förde blicken aningen neråt, så insåg jag vad han höll på med. Han, som det så fint heter, onanerade. Han satt och kollade på mig och onanerade!

Jag, som i vanliga fall är väldigt försiktig med främmande män och att kolla andra i ögonen, fick lite smått panik. Det var en hållplats kvar tills jag skulle gå av men det kändes som en evighet.

Mina ben var tunga som cement och tankarna började snurra i mitt huvud. Skulle han följa efter mig? Skulle han spruta sitt äckliga klet på mig? Skulle han ta på mig? Vad skulle jag göra?

I sista sekund sprang jag av bussen för att förhindra att han skulle kunna springa efter. Jag gömde mig bland resten av folket runt omkring och gick med raska steg in på centralen, där jag satte mig på en bänk. Ensam, rädd och äcklad.

Centralen var näst intill folktom så när som på den somaliska mannen, en mörkhyad tjej som satt på bänken bakom mig jag själv.

Mitt i allt mitt funderande så väcktes jag upp ut dvalan när jag hörde den mörka mansrösten. Den kom någonstans från höger, jag skruvade lätt på mig och såg mannen som hade sökt kontakt med tjejen bakom mig.

– Excuse me… Hello, I’m from Africa and today I have to make a decision. You know, I’m from Somalia. Either I have to go back there and be tormented, or I can stay and hide here in Sweden. What do you think is the best?

– Oh, sorry, I don’t know…

– You don’t know? Well, thank you, and good luck then!

Mannen, som gick klädd i smutsiga, trasiga kläder såg snäll ut. En tanke gick till smörgåsen jag hade i väskan. Den goda, saftiga dubbelmackan gjord på Hönökaka. Han behövde den mer än mig. Jag tog tag i den, klämde lite och skulle precis vända mig om och erbjuda honom den, när jantelagen slog till mig i huvudet. Denna eviga jantelag.

Klockan hade hunnit bli 06.10 och det var dags att gå ut i den bitande kylan än en gång, med ett äcklat, tungt sinne. Spårvagnen kom och jag åkte iväg. Jag somnade och flög i väg till drömmarnas värld…

Nästa Lackarebäck!

Jag vaknade upp och klev av spårvagnen, förvirrad och trött.

Ännu en gång skulle solen gå upp över staden Göteborg.